Operation Sista Chansen

Jag är en rätt happy go typ, antagligen är jag för blåst för att bli så där riktigt deppig som typ alla folk brukar bli.

Jag kan väl kanske inte påstå att jag är tokdeppig, jag är väl snarare irriterad och betänksam. Hur blev det så här?

Jag är 33 år jag fyller 34 år till sommaren och det känns som jag lever mitt liv baklänges.

För sju år sedan så var jag en bra människa, jag var en trygg lirare en bra pojkvän i den sexåriga relation jag var i, jag var precis klar med studierna som jag klarat bättre än bra, jag var ung och hungrig, yngsta chefen på bolaget och jag var bra, bra som fan. Jag klarade av att dra in över 600k om året utan att bli patetisk och plastig. Så tog relationen slut och typ allt rasade.

Vad har hänt sen dess? Jag blev plastig, jag jobbar med typ samma saker som jag gjorde när jag var 25. Jag har stått stilla, jag brinner inte längre, jag har låtit min kropp förfalla, jag har levet på krogen i cirkus 5 år och geggat runt med gud vet hur många, jag har kammat till mig och levt i en bra relation som fan i 3-4 år, lyckas fucka upp relationen. Varit en tönt som inte stannat eller gått utan velat kring så jag sårat personer som inte förtjänar att bli sårade. Kort sagt gått från att vara bra till att vara dålig.

Och nu ligger jag här på ett jävla fucking övernattningsrum i Stockholms och stirrar i taket. Hur fan blev det så här? Hur har jag lyckas välja fel saker i cirkus 7 år i rad, jävligt talangfullt.

Hur vänder man sånt här?

Tog ett snack med PT snubben på mitt jobb idag och sa till honom att jag såg lite av mig själv i honom och att vi tillsammans skulle se till att vi höll honom på rätt spår och styra mig mot rätt spår. Han har jobbat som PT ett gäng år och har soft kropp som fan. Nu har han slutat träna och jobbar hos oss som fan äter illa och jepp han börjar få mage. Stop stop nu! Så jag sa till honom nu kör vi ihop hårt. Du tar kontroll på prylarna innan det är to late och jag får koll på mig själv vi måste pusha och stötta varandra. Vi skakade hand på detta och operation Sista Chansen är nu inledd.

Straff – Den som avbokar träningen får betala lunch för den andra resten av veckan
Belöning – Om vi tränar 4 dagar i veckan fram till sista juni så kommer jag bjuda på fri sprit och mat och en utgång som kommer vara något i hästväg.

Det kan bli bra

En sak som han frågade mig som fick mig att tänka. Varför vill du komma i form. Ja varför vill jag det egentligen. Grejen är att jag har så jävla bra självförtroende att jag egentligen inte vantrivs i min kropp. Jag tycker jag är rätt snygg eller inte snygg men jag är charmig så jag blir snygg. Jag är typen som går och gymmar och efteråt känner mig så jävla bästa att jag drar och sveper 5 bärs och pizza. Och allt är fan ert fel! ”Alla” ni som legat med mig fast jag haft ölmage. Fan gör inte sånt. Dumpa mig hårt, typ skrik be of med din jävla gubbmage. Fine då hade jag förstått och då hade jag nog fan reagerat tror jag. Så istället för att ta ansvar för mitt eget förfall så skyller jag på er andra. Hepp det känns bra ;-)

Men jag vet varför jag skall träna nu. En sak som hände för ett tag sedan fick mig att tänka till.

Alltså den som dejtar mig gör väl antagligen det för att jag har 59 cm stor svart fasa eller för att jag har en bra skivsamling eller kanske för jag är en ok person. Bra så. Men jag vill ju att den personen skall känna samma stolthet som jag gör över henne, typ kolla min tjej hon är snyggast i världen. Alltså dom egenskaper jag har som folk faller för är ju knappast sånt man kan visa upp till sina pals. Så typ det blir jamen jag lovar Dante ser ut som en skrynklig gympapåse men han är så snäll.

Jag skall träna så jag blir en bra visa upp kille.

Det funkar för mig. Jag är nog inte djupare än så. Fast om jag riktigt rannsakar mig själv så gud vad jag låter plastig. Men fuck it det får bli min motor nu ett tag.

Nu skall jag lyssna på musik och softa.

Skit på er alla imorgon är jag coolast i hela världen igen så det så

/D

Ps jag tränade idag ett bra pass. Sen åt jag nyttig kyckling och sket i fotbollen och puben. Ett litet steg för världen men ett stort steg för Dante