Jag står vid ett vägskäl

När jag växte upp så gjorde jag det i en barna i bullerbyn idyll, precis vid havet, nära till tennisbanan och med skog perfekt för bmx rundor kort sagt en idyll som jag borde älskat, vilket jag gjorde!

I alla fall upp till 12-13 års åldern då jag började hata att jag bodde på landet. Jag ville vara som alla andra coola kids och bo i city leka i sandlådor fulla med knarksprutor och använda kondomer. Alla vi som bodde i Onsala pratade Göteborgska och var väldigt noga med att säga att vi bodde i Göteborg, även om nu faktiskt Onsala tillhör hallandslän.

Även i tonåren och strax innan jag flyttade hemifrån så hatade jag Onsala, alla jävla nattbussar från Göteborg, tjejen som bodde i Göteborg bussar som gick 2 gånger i timmen långt till busshållplasten blabla. För att inte tala om den stora jävla trädgården som bror och jag tvingades hålla efter som värsta barnarbetare. Onsala var allt vad jag inte ville vara, jag längtade till storstan, ja allt var bättre än att bo på landet som en jävla pensionär.

Så blev det ju också 4 år i England och 6 år i Stockholm då jag var Mr Härlig och världsvan.

Denna vecka så skall jag vara hemma i Onsala och passa huset eftersom föräldrarna är på semester. När jag kom ut igårkväll så insåg jag hur lugnt tyst och stilla det var. Det var liksom all stressen rann av mig och jag insåg att vad jag vill är att bo så här. Sitta på verandan och blicka ut över havet i min Engelska rökrock samtidigt som jag röker min pipa och läser Hemingway och klappar min Irländska setter som ligger vid mina fötter. Självklart så måste jag ha ett par kids som kan slava i trädgården så Pappa Dante kan spela golf och läsa och softa. Jag vill bli vuxen helt enkelt!

Givetvis är jag skakad att jag som den 33 åring jag är börjar få sådana här bisarra känslor. Jag hoppas verkligen att detta är eftersviten av min baksmälla från i helgen. Känner jag så här framåt slutet av veckan så är det bara att inse att jag är pensionerad och slut som artist och en riktig jävla tradig gubbjävel. Å andra sidan så kan det ju gå åt andra hållet, att när jag kommer hem till Malmö så är jag så partysugen och känslan att jag aldrig vill bli vuxen kommer ta över.
Skall bli lite småspännande.

Mitt liv känns lika konfunderat som nedan Arne citat.

"Faran med alkoholen är att man blir lycklig av den, och den som är lycklig behöver inte dricka. Därför gäller det att dricka sig så full att man inte minns att man varit lycklig, så att man kan börja igen nästa dag."

/D