Allt är tjejens fel!

Mina nya jeans sitter perfekt! Och det liksom känns som jag har världens snyggaste häck. Jag har länge känt att min häck är den snyggaste delen på mig. Jag har inget som helst bevis för detta, for fucks sake jag har inte ens sätt min egna häck, men jag har bara fått den känslan att den är grymt snygg. Ibland kan jag önska att jag för om åren följde med tjejen på hennes joga klasser, då hade jag med all säkerhet idag varit så vik att jag kunnat se min egen häck.

I övrigt så gjorde jag nada igår, det blev inte ens någon träning. Men jag har en fullgod ursäkt, det regnade ute så därför är det inte okej att träna inomhus.

Tjejens pappa hade lyckats låsa sig ute igår så han var tvungen att sova hos oss och tog därmed soffan. Att bli befordrad till sängen igen var ett lyft dock så blev alla mina förhoppningar grusade när jag såg tjejens barska blick. Dock var ju en del saker som förr! Hon väckte mig cirkus 5 gånger för jag "snarkade"

En kul grej med tjejens pappa är hur vi träffades första gången han och jag.

Detta var på den tiden när tjejen och jag precis börjat träffats och vi hade liksom inte gjort hälsa på föräldrar prylen ännu. Jag var nere i Malmö och hälsade på tjejen och saker var tipp topp. På morgonen så skulle hon iväg till jobbet och hon skulle denna morgon samåka med sin pappa. Jag som den bum jag är låg kvar i sängen och kan eventuellt ha öppnat ett öga och blinkat lite svagt till henne som ett tecken på bye bye.

Efter tjejen lämnat lyan och jag är precis på väg att flyta in i drömmarnas land igen så ringer portelefonen. Jag är ju övertygad om att det är tjejen och att hon glömt något så jag trycker upp porten och låser upp ytterdörren och kryper ner i sängen igen. Någon minut senare ringer det på ytterdörren. Detta gör mig förvånad, varför gick hon inte bara in? Eller varför använder hon inte nyckeln om jag misslyckats med att låsa upp dörren? Ringandet fortsätter så jag går upp och kikar genom titthållet. Där står en man som jag gissar är tjejens pappa.

Vad göra? Att öppna dörren och sticka ut huvudet och säga att tjejen står på gatan är ju ett vettigt alternativ så givetvis valde jag ej detta. Jag valde den klassiska lätta vägen. Dvs att ignorera det hela krypa tillbaka i sängen och dra täcket över huvudet och somna om. Jag var ju övertygad om att han skulle inse att hon redan gått och hon skulle inse att han letade efter henne och därmed ringa på hans mobil.

Så smarta var dom inte. Tjejens pappa fortsatte och ringa på tills han plötsligt öppnar ytterdörren (som jag låst upp) och sticker in sitt huvudet och säger "hallå Xxxx är du vaken" tja då kan det ju tyckas att det vore lämpligt att jag hojtade till att meddelade att hon redan var nere. Det gjorde jag inte. Ej heller tyckte jag det var rätt läge ge mig själv tillkänna när han fortsatte in i lägenheten och fortsatte ropandet.

Dock så började jag inse att om han fortsatte sin vandring in i lägenheten så skulle han se mig i sängen, så snabbt som ögat drog jag på ett par kalsonger och gick och gömde mig bakom soffan. Det är väl ungefär här jag tappade kontrollen över situationen. Jag borde insätt att tjejens pappa inte skulle sluta gå in i lägenheten, jag borde insätt att tjejen inte skulle ha den sinnesnärvaro att ringa till sin pappa och undra var han var, och på det sättet rädd mig ur klaveret.

Till slut så stod tjejens pappa mitt inne i rummet, med ryggen mot mig och jag insåg att vänder han sig om så ser han mig. Situationen var ohållbar. Så jag tog ett djupt andetag reste mig upp och sa "hej Dante heter jag, och tjejen har gått ner och väntar på dig" Tjejens pappa hoppade till rätt duktigt, han vart mins sagt lite överraskad. Han sa något i stil med "jaha" och kastade en sista förvånad och konfunderad blick över min lättklädda kropp och försvann ut ur lägenheten.

Länge låg jag i sängen och var ömsom tacksam att jag tagit på mig kalsonger som i alla fall hyfsat dolt mitt morgonstånd, och ömsom generad över hela situationen. Men framförallt så var jag pissed over över att jag återigen hade fuckat upp det där första viktiga intrycket.

Tjejens pappa och jag har aldrig pratat om vårt första möte, vilket jag tackar gudarna förr,

Kanske är det som så att min list att gå upp i vikt och på det sättet göra mig oigenkännlig har lyckats? Han har aldrig tagit upp detta för han känner helt enkelt inte igen mig!

Så there we have it! Svaret på varför jag nu tvingas gymma och slita och svettas för att komma i form, och på det sättet få lite kärlek i framtiden , är tjejen. Det är hennes fel!

Om hon kommit i tid denna morgon för fyra år sedan så hade jag aldrig, under dessa omständigheter, träffat hennes pappa. Och då hade jag aldrig tvingast göra om mitt utseende och istället hade jag då kunnat fortsätta vara så där smal och vältränade och den snygging jag egentligen är. Istället så har jag nu i 4 år tvingats leva som fången i min egna kropp. Allt är tjejens fel allt!

Adjö

/D