Robottar skrattar ej dom gråter.

Nästan varje dag är jag ute och äter lunch med återförsäljare eller kunder. Det är olidligt för jag får aldrig vara mig själv, utan jag är den där seriösa blanka och totalt intetsägande businesskillen, prata väder och vind om lets dance och hur det går i handbolls em. Skall det skämtas så är det typ parlamenten standard på skämten så jävla Svensson så jävla blankt. Hade jag tvingats äta lunch med mig själv hade jag kräkts och gått därifrån.

Blir det inte bättre när du lär känna dina kunder och ÅF Dante undrar ni. Nej det blir inte bättre det blir mer personligt men det är långt ifrån bättre utan det innebär endast pinsamt sunkig sexskämt som får en att känna sig som en 56 årig fackpamp på affärsresa på reeperbahn.

Igår satt jag på ett möte med lite säljare hos en av återfärsäljarna här nere. En av snubbarna pratade den grövsta skånskan jag någonsin hört. Det var helt sjukt jag var tvungen att tokkoncentrera mig för att förstå vad han sa helt bizart. Just det att jag inte förstod vad han sa kändes behagligt, det var nästan som han var en bra snubbe en kille som man vill öla med en soft lirare helt enkelt och inte en business kille.

Jag blev på gott humör, så med glimten i ögat så frågade jag killen varifrån Stockholm han kom ifrån. Han svarade med stora blanka ögon "nej jag kommer inte från Stockholm jag är skåning" Då insåg jag att jag inte var bland mina pals utan jag satt där i min svarta kostym med knuten slips och var en av alla andra humorlösa robotar.

Fy fan

/D