Ode to my family

Imorgon så fyller min pappa 60 år. Här börjar vi snacka ålder!

Skumt när man tänker på det han har ju levt i mer än halva sitt liv och även om han kommer vara kvar i ett gäng år till så plötsligt inser jag att fan han kommer nog inte alltid finnas där. Skumt.

Well pappa är en grym snubbe helt klart en förebild för mig, även om jag vet att jag aldrig kommer bli så där lugn balanserad och anspråkslös som han är, jag har för mycket av tempraments mamma i mig.

Jag kommer ihåg jag var en liten knodd och vi skulle åka upp till sälen och åka skidor. Bila upp till sälen med 3 ungar är ju rätt starkt jobbat av föräldrarna. Bilen fylld med godis men framförallt freestylebatteri, utan freestylebatteri så hade det blitt kravaller där satt vi tre ungar (den yngsta systern var nog i mammas mage) med varsin sonywalkman och diggade, Howard Jones var min polare på dessa bilresor. Jag kom ihåg hur jag satt där och tänkte att pappa var så duktig som körde hela vägen utan att somna. Min favorit lek var att försöka hålla mig vaken lika länge som pappa, mamma tuppade av efter någon timme, syster knoppade efter typ 21 minuter bror var ej heller vaken länge. Men pappa och jag vi skulle vara vaken men hur jag än försökte så fixade jag det aldrig, när natten smög sig på så började även jag snarka. Sen när jag vaknade så var vi framme. Pappa hade kört hela natten med hela hans familj sovandes lugna och trygga vetandes att han skulle fixa biffen och leverera oss till snön.

Det där har jag tänkte på rätt mycket nu när jag är vuxen, typ ibland så blir även jag sugen på att peta undan pizzaboxen och hänga undan fotbollskläderna och skaffa mig lite småkids och ha en egen liten familj som lika tryckt kunde somna in, lita på mig lika mycket som jag, vi gjorde ellr gör på pappa.

En ytterligare pappa pryl som ligger kvar i huvudet är en midsommar då jag kan ha varit 7-8 år dvs pappa måste ha varit några år äldre än vad jag är idag. Som brukligt var ju hela släkten hemma i onsala och det skulle dansas runt stången spelas boll och käka köttbullar. Så flög bollen över en gärdsgård och pappa sprang iväg för att hämta bollen, när han kom tillbaka så skulle han hoppa över gärdsgården, säkert något han gjort många gånger genom åren. Men i år så gick det inte i år så snubblade han och föll på nästan och slog upp ett sår i panna. Jag kommer aldrig glömma hur snopen han såg ut. När mamma satt och plåstrade om honom så såg han nästan ynklig ut. Det var något som hängde kvar hos mig, pappa som liksom var superman varför såg han snopen och lite så där stukad ut?

Nu tror jag att jag börjar förstå. Så här nu när jag börjar närma mig gubbåldern och får väl börja acceptera att jag nog aldrig kommer bli fotbollsproffs och att jag nog aldrig kommer bli så deffad som jag var för 10 år sedan så tror jag att jag förstår att snopenheten beror på att han blev så jäkla förvånad att hjärnan ville men kroppen inte kunde, typ att han nog inte vara lika spänstig som förr.

Pappa har ju varit bra sedan dess vilket känns tryggt, man kan vara bra fast man blir gubbe! Vilket skänker mig fett med ro när jag sakta vandrar min väg genom livet för att snart vara 60bast jag med.

Hepp inte illa va? Ode till my family som jag endå får att handla om mig själv. Jag är grymt självupptagen och nu skall jag gå och spegla mig en stund ;-)

/D