Så var det då sex år sedan 9/11. Jag var 28 år jag satt på kontoret i stockholm och jobbade när nyheten spred sig, det vart en väldigt skum stämning på kontoret vi jobbade mycket internationellt så flera av mina kollegor var ute och reste en del i USA, till och med möten i Twin Towers, en del var i Israel och själv satt jag och förberedde min jobbresa till london. Ingen visste någonting, skulle vi kalla hem folk, skulle vi förbjuda oss som var på väg ut att resa. Ingen visste någonting så vi drog hem. Den kvällen så kände jag ej för att åka hem själv till min lilla stuga på lidingö utan jag hakade på en tjejpolare på jobbet som också var singel så låg vi i hennes säng drack vin käkade kinamat och kollade på tv hela natten.
Nästa dag så gick jag upp lite lätt bakfull och gick och jobbade och livet blev sakta men säkert som vanligt, samtal att ringas mail att skickas och så hepp var allt som förr igen. Jag kan fascineras över hur olika vi människor är. Jag hade en del polare som var chockade typ bölade i dagar efteråt trots att dom själva aldrig varit i usa eller kände någon som var involverad i attentatet. Alltså jag dissar inte dessa människor, inte alls. Jag var avundsjuk eller hur man skall beskriva det, avis att inte jag kunde bli lika känslomässigt involverad. Jag kände mig kall och hemsk men krassa verkligen var jag kände inte någon som dog, jag personligen blev aldrig påverad. Så mitt minne från dagarna efter 9/11 var att jag gick omkring och skämdes över att jag inte var så ledsen som alla andra. Jag satt och läste på nätet om psykopater för att se om mitt känslokalla beteende var ett tecken på att det var en madrasserad cell för mig nästa. Men jag kom till slut fram till att jag nog bara inte är den där typen som tänker så mycket.
Sen kanske jag kan tillstå att jag uppvisar några lätt självcentrerade symtom som lyckas få en så hemsk sak som 9/11 att handla om mig själv.
Men nä folks nu har jag inte tid att skriva mer om detta nu skall jag fortsätta tortera katter och planera mord på folk som lyssnar på Per Gessle.
Adjö
/D
Posts
6 comments:
Skönt då klarar jag mig från din mordorgie. Jag lyssnar aldrig på Gessle. Inte ens under pistolhot!
Jag går och fiskar tra LA LA och drar en tyst katt i svaaansen, ohhhhoohhh ohhhho oohhhhhooooooooo
mina kära kamrater sprang till reuterskärmarna för att följa börskurserna när nyheten nådde sverige.
så du spelar inte i den riktigt högsta ligan, dante. wannabepsykopat på sin höjd.
Therrorese du är inte bara snygg du har en bra smak. En hyvens lirare helt enkelt.
Dante säger bra där!
Blingbling - Jag kastar en mini fatwa på dig! baah!
Tjejen - Att det var just dina kompisar förvånar mig föga! Du och ditt crew är weirdos!
/D
bah, jag vet inte om du riktigt är i postion att fälla såna kommentarer. jag har ju faktiskt träffat sidekicks till sticklinge service crew.
blingbling, jag kan avslöja att dante är allergisk mot katter, kattkräk ger honom riktigt otäcka astmaanfall och han kvävs. jag har mina teorier om att dessa upprepade anfall och syrebrist gett honom en mild hjärnskada.
han är också rädd för små skogsmöss. han piper faktiskt som en pentabrud i falsett när en skogsmus kommer i närheten av honom. ungefär som en psykotisk mariah carey som gett sig fan på att spräcka sin bästa vän kristallspegeln.
Post a Comment