Jag är som alla andra, alla andra är som jag

Ute bara regnar och regnar det. Vad gör stackars Dante då undrar ni med ögon tindrande som på små kattungar, sitter han och herrsurfar, spelar han Xbox, äter han pizza, ja vad gör stackars Dante.

Svaret är lika tragiskt som ospännande, jag läser. Jag läser massor och jag skäms jag skäms som en hund.

Jag gillar att vara lite cool och annorlunda, jag vill liksom lyssna på sån där musik som endast initierade lirare lyssnar på, jag hatar blockbuster filmer jag skulle aldrig handla några kläder på en mainstream affär, kort sagt jag kan av somliga anses vara en snobb när det kommer till att jag vill vara en unik blomma typ och inte vara som svenne banan i balltorp.

Nu på äldre dar jag har jag insätt att jag på intet sätt är en unik blomma, jag tillhör bara en vi-vill-icke-vara-mainstream-grupp, det stör mig inte folket i denna gruppen är coola och dom förstår mig. Vi kan liksom avguda ett band som vi upptäckte när dom var osignade och som släppte en cd singel på något obskyr skivbolag men sen när dom plötsligt signas över till Sony och Bettan på payroles började digga deras musik för deras nya skiva den kom med som månadens give away i Cosmopolitan då vill vi bara dö och går hem och våldtäktsduschar. Så obehagligt så ruskigt obehagligt. Lika dant är det med filmer och med kläder.

Jag kan till och med undvika att se sånt och göra sånt som alla pratar om på kafferasterna bara för att jag med en perfekt överlägsen min kunna snäsa av Bosse på Accounting när han frågar mig vad jag tyckte om bilscenen i senaste mission impossible filmen. Givetvis så ser jag inte på sånt skräp. Men ibland tar nyfiken överhand och efter jag, i månader ja ibland år, har stått emot alla kvällstidningsartiklar, allt menlös dravel från kollegor som man bara vill avrätta och så går jag iväg och ser filmen läser boken eller köpa plattan. I många fall så ökar mitt förakt för massan när jag inser vilken skit jag ser på. Då känner jag mig nöjd, då känner jag mig lite superior och går hem och lyssnar på någon mixtape jag spelade in på alla B sidor mellan 88-91 som creation record släppte.

Men ibland så upptäcker jag att jag gillar det jag hör eller lyssnar på. Då känner jag mig smutsig och avskyvärd och jag ligger och skäms likt en munk med svuren kyskhetslöfte som blivit påkommen med att ha somnat utan att torka av handen. Ett exempel är Lost. Alla pratade om lost, det var lost hit det var lost dit. Jag vägrade se skiten. Tvn skall endast vara på när det är sport och nyheter eller någon dokumetär, basta. Men så en dag när jag uppenbarligen var hemma och bakfull så laddade jag ner säsong 1 av lost och satt och strö glodde på första avsnittet. Jag var hooked. Lost blev mitt knark, givetvis så drog jag ner tjejen i mitt förfall och vi låg och såg på säsong 1 i en sittning. Vi snackar hela dagen hela natten inga pauser. Sen fortsatte vi med säsong 2. Serien var så bra tyckte jag! Men jag skämdes nu var jag ju som alla andra.

Sen har vi ju exempel på när jag var före när jag mr know it och sen blev ikapp sprungen av pöbeln och återigen fick det svart på vitt att jag är som alla andra. Vi pratar Heroes. Heroes började jag kolla på hösten 2006, sen dök serien upp i sverige på Canal+ och nu om några månader så kommer tv4 börja visa serien. Alla kommer gilla den, återigen kommer jag få svart på vitt att min exklusiva smak är lika mainstream som en halvspecial med en pucko.

Vad har allt det här med att jag läser och det regnar? Jo för i tisdags när jag var och handlade så köpte jag del 1 och 2 av Stieg Larsson Millenium serie. Jag har hållit ut och vägrat läsa böckerna och istället hållit mig till typ Mike Gayle och Frederik Pohl ni vet böcker för oss lite mer smarta lirare. Men så började jag läsa Stieg Larsson Män som hatar kvinnor och jag vart fast, jag har inte gjort något annat än läst läst och läst. Datorn har varit avstängd, ingen onani, ingen träning, micrad mat, ingen sömn. Jag har streckläste ut hans två första böcker. Idag vid 3 tiden så var jag tvungen att åka in till stan för att köpa del 3 och då passade jag på att träna (40 minuter bröst, 30 minuter crosstrainer). Nu kommer jag skriva klart detta inlägg. Sen stänger jag ner datorn och börjar läsa.

Vad har jag lärt mig av detta? Surely finns det en sensmoral, något jag kan dra lärdom av. Men nä jag har inte sovit med en någon enstaka timme i natt så jag är för trött för att tänka. Jag får börja inse att jag är som alla andra. Jag är lika exklusive som Nisse på hörnet, killen som dricker prips blå och mumsar leverpastejmackor samtidigt som han förbannar regnet får då kan han inte grilla sin flintastek och stå utomhus och shejka till sin nyinköpta absolute sommarhits 57, klädd i sina khakiskjorts med sandaler och strumpor på. Jag skäms.

Sen kan jag också kanske lära mig att mina fördomar har gjort att jag kanske missat en del. Är 24 kanske en serie som jag skall se, eller sopranos, kanske Titanic eller mission impossilble filmerna är det bästa som har hänt. Keane, coldplay lars winnerbäck deras senaste allsång på allsång alster kanske är det bästa som har hänt sedan glidmedlet uppfanns. Jag vet inte. Jag är så trött och jag skäms så mycket att jag inte vet någonting längre.

Jag saknar identitet, jag är själlös.

Men fuck all that nu skall Dante läsa Luftslottet som sprängdes, ses om någon dag eller två.

Adjö

/D